Jag blev lite intresserad av en blogg som jag hörde om ryktesvägen, sk Newsmill som var lite extra aktuell på grund av en text om jämställdhet/ mannens och kvinnans roll och annat sådant. Jag läste och stirrade. Sedan läste jag några kommentarer och fortsatte stirra. Sedan läste jag en svarstext på samma blogg med ett par tillhörande kommentarer och fortsatte stirra. Det här var ju inte klokt. Vad är det för bittra människor som sitter och häver ur sig sådana saker! Texterna var ändå på något sätt värda eftertanke, men kommentarerna vittnade om uttråkade och kärlekslösa människor som tycker det är mycket roligare med personliga påhopp på textförfattaren än att faktiskt argumentera emot med åsikter. Den första texten handlade om hur kvinnor inte vill ha män som gömmer sig bakom jämställdheten, utan “riktiga män” som inte drar sig för att vara dominanta. Den andra texten handlade om hur kvinnor måste spela ett spel för att attrahera män, och när de tröttnar på spelet och visar hur starka de är så sticker männen.
Jag må vara ung och säkerligen ganska naiv, men jag kan inte låta bli att fråga mig själv: Går dessa människor in i förhållanden med inställningen att spela en roll? Förväntar de sig att rollerna ska spelas, även av sin partner? Har de någonsin upplevt den där riktiga kärleken, där alla roller och fördomar bara försvinner och man vill känna sin partner som en individ, och inte en spelad roll? Hur kan man överhuvudtaget starta ett förhållande med en sådan inställning? Jag blir uppriktigt trött på alla generaliseringar om att män är så och kvinnor så, åt vilket håll generaliseringen än riktar sig. Det kan vara dominanta män och undergivna kvinnor, eller män som gömmer sig bakom jämställdheten och bittra kvinnor som vill visa hur starka de är. Allt är generaliseringar. Vart tog individen vägen? Den drunknar snart i havet av normer, för när allt är analyserat och varje personlighetstyp har ett eget fack i arkivet så finns det ingen plats för individen längre. Och är det inte meningen att ett förhållande ska vara baserat på två individer, och inte representanter från två olika könsroller? Det är i alla fall det jag definerar som något äkta. Sen om man känner för att klä i sig en roll och förvänta sig detsamma av de man träffar, oavsett vad man har för förållande, så bör man inte bli förvånad om man upptäcker att man mest fick ut tomhet och bitterhet av det hela.
jag är ung, och jag tror på kärleken. Jag har aldrig identifierat mig med någon av de mer kända kvinnoporträtten, aldrig sett mig själv som en del av en viss norm. Jag är helt enkelt jag, ett knippe känslor, intryck och en hel hög åsikter som strålar samman till ett beteende som är karaktäriserande för just mig. När jag är med mina vänner så behöver jag aldrig tänka på hur jag ska bete mig i olika situationer eller med olika människor. Allt kommer naturligt, vilket jag tar som ett bevis på att jag inte spelar teater. När jag träffar nya människor så bemödar jag mig om att ge ett så sanningsenligt intryck som möjligt av mig själv, möjligen något mildare så att de inte ska bli helt avskräckta direkt… jag skulle ta det som en direkt förolämpning om en av mina vänner spelade en roll när vi är tillsammans, ännu mer om det var i ett förhållande. jag skulle inte vilja ha ett förhållande byggt på något som inte är äkta. Det skulle vara en konstant ansträngning för att hålla masken, och när man till slut inte orkar längre och maskerna faller i bitar, vad för relation har man då kvar? Dår är man inte mer än främlingar för varandra.
Ja, jag är ung och tror på kärleken. Jag är ingen roll. Är jag ensam i mitt slag? Är jag den enda som inte ser förhållanden som ett spel? Det är jag absolut inte. jag har många vänner, män och kvinnor, och de är alla unika i sitt slag. Det vet jag, för jag känner dem. Från det drar jag slutsatsen att vi alla är unika. Ingen jag känner skulle vilja ha ett förhållande baserat på roller, även det är jag rätt övertygad om. Kanske är det bara för att det är sådana människor jag väljer att umgås med. Men ändå, borde inte alla innerst inne vilja ha ett förhållande byggt på ömsesidig kärlek, öppen och mellan två personer som individer. Som de man läser om i romaner. För det är inget som någon satt och diktade ihop någon gång för 1000 år sedan, det är något mycket verkligt och som jag tror att alla innerst inne strävar efter.
Så jag vill bara säga till alla normförfattare: Lägg av era trista och uttjatade roller! Vad fick ni någonsin ut av dem utom bitterhet? har ni aldrig undrat om det fanns något mer än detta? De finns, de där stunderna då man blir så otroligt självmedveten att alla masker faller och alla fördomar och normer blir små och obetydliga i förhållande till det som händer. De finns, och är mycket mer eftersrävansvärda än ett tillfälligt rollspel.
(detta blev en mycket drastisk text… det var väl inte riktigt meningen…)
3 Comments
September 1, 2008 at 9:53 pm
Drastisk och drastisk… du har ju definitivt rätt. Det är sorgligt att den sortens torra, stela världsåskådningar fortfarande tillåts ta så stor plats i dagens “friare” samhälle. Och visst kan man undra vad för sorts erfarenheter dessa författare egentligen har av mänskliga relationer i allmänhet… antagligen så bottnar hela skiten i en kombination av dåligt hanterade personliga trauman samt en önskan att få ihop en koncis sammanställning av enkla regler för hur man som man respektive kvinna bör göra och vara för att skapa det “perfekta” förhållandet, så att man sen i framtiden ska slippa uppleva motgångar, helt utan att behöva göra sig ansträngningen att tänka, reflektera och förstå.
Att du tror på kärleken är en sak, det gör säkert dessa människor också, på något plan. Men jag börjar tro att budskapet “ärlighet=bättre liv” har bankats in i folks medvetanden så mycket genom tiden att vissa gör en sorts cynisk revolt och vägrar att exponera sig själva om ingen annan gör det först, och det hela blir en ond spiral/cirkel/pepparkaksgubbe. Det inger lite hopp att se människor som precis som du bryter sig ur den (geometriska formen) och presenterar sig som varken mer eller mindre än vad de verkligen är. För vi gillar ju Amanda bäst som Amanda.
Så fortsätt så! (…säger jag lite lamt även fast du uppenbarligen inte har några planer på att ändra den vanan. Men ändå.)
Kram
September 2, 2008 at 6:28 am
Mycket bra skrivet!
Lika lite som det är ärligt att spela roller i verkliga livet spelar rollspel och normer någon roll i verkligheten (om man nu tillåts uttrycka sig så tillkrånglat …)
Jag håller med, helt och hållet, även om jag råkar ha en lite annorlunda syn på huruvida olika perspektiv överhuvudtaget har någon betydelse egentligen.
Saker förblir som de är, oavsett vad folk tror och tycker eller om de förstår det eller ej.
September 3, 2008 at 7:12 pm
[...] maskerna falla Jag läste idag Amandas blog, där hon skrev om stereotypa könsroller och det skådespel som en del brukar för att [...]