Varning för ovårdat språk

Helvetes jävla pissdimma som hindrar mig från att vara i Paris just nu och försöka konversera på franska och äntligen få överlämna de förbannade orreforsvinglasen som jag börjar bli så fruktansvärt trött på och som gör min rörelseförmåga fullkomligt handikappad eftersom de är så helvetes ömtåliga och antagligen går sönder om man ställer ner väskan lite för hårt, vilket skulle innebära att de just nu ligger i tusen jävla bitar i sina förpackningar vid det här laget efter denna förbannade dag av väntan och bussresor och mer väntan och sömnbrist och närapå- hjärtattacker när någon hanterat väskan lite för vårdslöst för att jag ska känna mig riktigt säker, men problemet är ju det att glasen är inpackade så jag kan inte konrollera om de satans glasen lever eller ej!
En fullkomligt och rent otroligt helvetes bortkastad dag! Fan helvetes skit tusan djävlars perkele också!
Jag är inte i Frankrike!

Hade tänkt/ Spotify

Jag hade tänkt skriva om hur jag tyckte att lovet var för kort och hur sadistiskt det var av lärarna att ge oss tre långläxor precis innan lovet för att vara riktigt säkra på att vi (jag) absolut inte kommer hinna stressa ner innan skolan börjar igen, men jag orkar inte just nu och vågar dessutom inte göra alltför drastiska och tidskrävande saker på Uffes dator.

Varje gång jag kör igång spotify numera börjar jag direkt lyssna på Esbjörn Svennson trios, ESTs, album “seven days of falling”. “Did they ever tell Cousteau” kan jag riktigt sjunka ner och drunkna i.
Spotify är…. riktigt riktigt praktiskt. Jag är beroende av det redan och känner att det är något man skulle kunna sitta och nörda framför i obegränsat antal timmar om man inte hade lite självdiciplin och en omvärld som kräver att man någon gång ibland lämnar sitt rum.

2009

Så, nu har 2008 hänt klart, 2009 ska just börja hända. Hur Ordningen har lyckats ta händelser goda för 10 år framåt och pressat in dem på ett år övergår min fattningsförmåga, men vem är jag att ifrågasätta? Jag kan enbart följa med strömmen och göra det bästa av resan….

(Här kan jag inte fortsätta utan att använda mig av rent otroligt uttjatade klyschor, så jag tänkte börja på ny kula)

Natten avlöpte inte bara utan missöden, vi hade trevligt också! Idealiskt avstånd till västerbron varifrån nyårsvattenmelonen sjösattes (någon som är med på att göra det till en tradition?) och julmust avnjöts (även om jag inte direkt njuter av julmust). På vägen tillbaka var det rena rama minfältet, men ingen förlorade några kroppsdelar och alla kom hem oskadda, om än inte så rena (jag hade lutat mig mot något otrelvligt utan att märka det…). Jag fick hela 5 h sömn framåt morgonen! Så lyckat blev det.
Hemma hos Klara ligger det numera en klocka utan tillhörande ägare, eftersom ägaren för tillfället sitter hemma framför datorn och i mycket omständiga ordalag försöker förklara att hon glömde sin nya klocka hos Klara.

Beirut

Se dem. Lyssna till dem. Älska dem.

Helg?

Framtiden vilken mitt mål i livet är att hålla mig så långt borta som möjligt från:

http://dilbert.com/strips/comic/2006-10-31

I övrigt kommer jag ha tur om jag klarar helgen utan att få en hjärtattack. Dags att fortsätta med läxorna!

Sushi

Hmmm, finns det någonting som jag skulle vilja berätta för hela världen just nu? Något intressant, roligt eller lite lagom privat så andra också kan få glädje av det? Något som ger mig utlopp för min kick av skrivarlust utan att ge andra en alltför stor inblick i mitt skruvade inre? Jag återupptar diskussionen från väldigt svunna tider: Är privatliv något jag måste överge för att skriva Bra Litteratur? Måste jag avslöja mina vrickade tankegångar för att väcka intresse? Det kanske räcker med en liten oskyldig händelse i mitt liv, det händer så mycket… Och samtidigt ingenting alls, allt blir bara precis som det ska vara. Förutsägbart. Jag är livrädd för Förutsägbart. De flesta av mina större avgörande beslut påverkas av min rädsla att bli Förutsägbar. Ändå börjar det kännas hopplöst, oundvikligt. Kan jag göra något annat än att följa med strömmen? Bör jag ens tänka på det? För hur jag än strävar mot oförutsägbarheten så kommer jag alltid ledas tillbaka till den väg som är min, och som är förutsägbar just eftersom det är en väg. Jag kommer ledas tillbaka, delvis därför att det är vad en stor del av mig vill. Vägen är just min väg av en anledning: Jag har genom att vara den jag är valt den själv. Så vem är jag att klaga över att vara Förutsägbar? Men ändå… allt är egentligen bara ordentligt förutsägbart om man ser allt i stora drag och helheter. Jag har alltid varit fascinerad av helheter. Ekosystem, samverkan, symbios. Enskillda och helt olika enheter samarbetar för att skapa ett system för överlevnad. Kanske för fascinerad, tillräckligt för att se förutsägbarheten i samverkan. Upprepningen, cykeln. Tillräckligt för att tröttna på det. Men ändå inte. Egentligen är jag kanske inte alls rädd för Förutsägbarhet, kanske är jag bara rastlös. Rädd för att bli stillastående och förslappad. Jag är visst ung trots allt. Normal, som alla andra ändå. Förutsägbar.

Små oskyldiga vardagshändelser var det! I fredags åt jag middag på sushirestaurangen Ichiban tillsammans med Alef, André och Ulf. Jag tog en vegetarisk sushi med en extra laxbit (jag älskar lax). De flesta bitarna var nya för mig, och de gav mig alla en positiv överraskning. Svampsushi! Vilken skillnad mot pappas torkade trattkantareller! Och laxen! Laxen! Den var precis lika god som den såg ut, och jag har aldrig sett laxsushi som sett så god ut sedan jag åt min första sushibit! Stor och fet och färsk och underbart god. När jag ätit klart kunde jag inte låta bli att köpa två extra bitar, en tofu och en svamp. Jag skulle kanske köpt en lax till också…. Nästa gång kanske jag tar en moriawase, den såg otroligt frestande ut. Jo, när jag är hungrig brukar jag roa mig med att tänka ut vad jag ska äta nästa gång jag äter sushi.

God natt, jag behöver verkligen sova.

När maskerna faller

Jag blev lite intresserad av en blogg som jag hörde om ryktesvägen, sk Newsmill som var lite extra aktuell på grund av en text om jämställdhet/ mannens och kvinnans roll och annat sådant. Jag läste och stirrade. Sedan läste jag några kommentarer och fortsatte stirra. Sedan läste jag en svarstext på samma blogg med ett par tillhörande kommentarer och fortsatte stirra. Det här var ju inte klokt. Vad är det för bittra människor som sitter och häver ur sig sådana saker! Texterna var ändå på något sätt värda eftertanke, men kommentarerna vittnade om uttråkade och kärlekslösa människor som tycker det är mycket roligare med personliga påhopp på textförfattaren än att faktiskt argumentera emot med åsikter. Den första texten handlade om hur kvinnor inte vill ha män som gömmer sig bakom jämställdheten, utan “riktiga män” som inte drar sig för att vara dominanta. Den andra texten handlade om hur kvinnor måste spela ett spel för att attrahera män, och när de tröttnar på spelet och visar hur starka de är så sticker männen.

Jag må vara ung och säkerligen ganska naiv, men jag kan inte låta bli att fråga mig själv: Går dessa människor in i förhållanden med inställningen att spela en roll? Förväntar de sig att rollerna ska spelas, även av sin partner? Har de någonsin upplevt den där riktiga kärleken, där alla roller och fördomar bara försvinner och man vill känna sin partner som en individ, och inte en spelad roll? Hur kan man överhuvudtaget starta ett förhållande med en sådan inställning? Jag blir uppriktigt trött på alla generaliseringar om att män är så och kvinnor så, åt vilket håll generaliseringen än riktar sig. Det kan vara dominanta män och undergivna kvinnor, eller män som gömmer sig bakom jämställdheten och bittra kvinnor som vill visa hur starka de är. Allt är generaliseringar. Vart tog individen vägen? Den drunknar snart i havet av normer, för när allt är analyserat och varje personlighetstyp har ett eget fack i arkivet så finns det ingen plats för individen längre. Och är det inte meningen att ett förhållande ska vara baserat på två individer, och inte representanter från två olika könsroller? Det är i alla fall det jag definerar som något äkta. Sen om man känner för att klä i sig en roll och förvänta sig detsamma av de man träffar, oavsett vad man har för förållande, så bör man inte bli förvånad om man upptäcker att man mest fick ut tomhet och bitterhet av det hela.

jag är ung, och jag tror på kärleken. Jag har aldrig identifierat mig med någon av de mer kända kvinnoporträtten, aldrig sett mig själv som en del av en viss norm. Jag är helt enkelt jag, ett knippe känslor, intryck och en hel hög åsikter som strålar samman till ett beteende som är karaktäriserande för just mig. När jag är med mina vänner så behöver jag aldrig tänka på hur jag ska bete mig i olika situationer eller med olika människor. Allt kommer naturligt, vilket jag tar som ett bevis på att jag inte spelar teater. När jag träffar nya människor så bemödar jag mig om att ge ett så sanningsenligt intryck som möjligt av mig själv, möjligen något mildare så att de inte ska bli helt avskräckta direkt… jag skulle ta det som en direkt förolämpning om en av mina vänner spelade en roll när vi är tillsammans, ännu mer om det var i ett förhållande. jag skulle inte vilja ha ett förhållande byggt på något som inte är äkta. Det skulle vara en konstant ansträngning för att hålla masken, och när man till slut inte orkar längre och maskerna faller i bitar, vad för relation har man då kvar? Dår är man inte mer än främlingar för varandra.

Ja, jag är ung och tror på kärleken. Jag är ingen roll. Är jag ensam i mitt slag? Är jag den enda som inte ser förhållanden som ett spel? Det är jag absolut inte. jag har många vänner, män och kvinnor, och de är alla unika i sitt slag. Det vet jag, för jag känner dem. Från det drar jag slutsatsen att vi alla är unika. Ingen jag känner skulle vilja ha ett förhållande baserat på roller, även det är jag rätt övertygad om. Kanske är det bara för att det är sådana människor jag väljer att umgås med. Men ändå, borde inte alla innerst inne vilja ha ett förhållande byggt på ömsesidig kärlek, öppen och mellan två personer som individer. Som de man läser om i romaner. För det är inget som någon satt och diktade ihop någon gång för 1000 år sedan, det är något mycket verkligt och som jag tror att alla innerst inne strävar efter.

Så jag vill bara säga till alla normförfattare: Lägg av era trista och uttjatade roller! Vad fick ni någonsin ut av dem utom bitterhet? har ni aldrig undrat om det fanns något mer än detta? De finns, de där stunderna då man blir så otroligt självmedveten att alla masker faller och alla fördomar och normer blir små och obetydliga i förhållande till det som händer. De finns, och är mycket mer eftersrävansvärda än ett tillfälligt rollspel.

 

(detta blev en mycket drastisk text… det var väl inte riktigt meningen…)

Kemi: success

Tack för musiken Ulf! jag sitter och lyssnar på allt nu… Nej, inte direkt allt. Jag la inte in allt i datorn. Det skulle ha blivit för… massivt.

Min mage har dragit ihop sig i en (förhoppningsvis) tillfällig matstrejk. Jag kan försäkra att den är helt ofrivillig från min sida, jag tycker att det är extremt jobbigt. Jag försöker dock äta som vanligt, med resultatet att jag tvingar i mig mat och sedan mår dåligt av det och får ännu mindre lust att äta än förut. Tufft läge. Att jag utöver detta är konstant trött, har ovanligt mycket hudproblem och har ordentligt med humörsvängningar bidrar inte till min mentala hälsa.

Idag har ändå varit en jämförelsevis bra dag hittils. Jag och Klara läste läxor i biblioteket i kulturhuset, och jag lyckades göra allt utom just det jag hade planerat att göra, vilket var franskatexten som vi hade i läxa och ett par mattetal. Nu var det ju så att jag hade glömt både franskaböckerna och pappret där det stod vilka tal vi hade i läxa (typiskt mig). I stället tog jag itu med kemi (hade vi ens det i läxa..?), något som vanligen är en otroligt deprimerande sysselsättning, eftersom man inte förstår ett dugg. MEN denna trevliga dag lyckades jag faktiskt, efter att ha suttit och stirrat på pappret i en kvart, lista ut vad tusan det handlade om och hur man skulle gå tillväga för att lösa uppgifterna! Efter genombrottet av förståelse var alla frågor relativt lätta, och för första gången på ca 1.5 år så kände jag mig faktiskt lite smart i samband med ett kemiarbete. Jag övade även lite franska glosor, och upptäckte till min förvåning att jag kände mig rätt säker på alla former av regelbundna verb. Helt otroligt. Så, även om jag inte har gjort någon av de uppgifter jag hade idag så känner jag mig nöjd med min prestation. Också det helt otroligt.

Dagen var bra, men lyckades tyvärr inte hindra mig från att falla ihop i en klump trött kött och ben och dålig mental hälsa när jag kom hem. Men ingen fara! Det är (förhoppningsvis) en övergående fas och jag kommer att ta mig samman och vara i toppform när som helst nu!!!

…….

…… (hoppas jag)

Matförgiftning?

Jag mår verkligen inte bra. Kan det möjligen åt minstone delvis bero på maten jag åt för ett par timmar sedan, vars eftesmak mest kännetecknades av oljigt fett utan kryddning. Måltiden betsod av tapas. Bläckfiskringarna och kycklingen var god. Räkorna, musslorna, vitlöksbrödet och de respektive rätternas tillhörande såser var inte goda. Brödet hade ingen smak och fullkomligt dröp av fett (var tog vitlöken vägen?), samma med såserna. Jag var dock ganska hungrig och satte i mig min tredjedel av maten. Nu är det så att jag på senaste tiden har ätit ganska lite (mindre än vanligt, vilket mest har varit hälsosamt) och det jag har ätit har varit på den nyttigare delen av skalan. Förstå då vilken chock min mage måste ha fått när den plötsligt blev invaderad av mat som nästan upplöstes i slemmig vätska så fort man bet i den. Uppror. Men efter många djupa andetag under min uppfriskande promenad hem så lugnade upproret ned sig till stabil nivå, men jag kommer inte känna för att äta på ett bra tag.

Till alla hungriga: hur desperat du än är, ät inte på tapasrestaurangen vid Skanstull! Du kommer att ångra dig bittert.

Skolan går bra, tackar som frågar.

Sahara

Omg…. OMG!!

Jag ska åka till Tunisien över höstlovet!!! Ridsemester i Sahara!! Herregud!! XD XD

I början av veckan gav pappa mig en katalog med olika ridresor, eftersom vi har planerat att göra något sådant över höstlovet. Han var sugen på att åka till Spanien, men jag hade annat i tankarna… (dessutom känns Spanien för mig nästintill uttjatat) Jag kollade noggrant igenom katalogen, och det fanns många spännande resmål (Mongoliet, Kenya, Sydafrika) men sedan såg jag den stora annonsen om långritt i Sahara med övernattning i beduintält, och plötsligt kunde inget annat resmål vara det minsta intressant! För vad kunde vara bättre än detta? Överhuvudtaget är jag intresserad av kulturen från den delen av världen, och maten tycker jag är väldigt spännande. Det vi ska göra har mest att göra med ridning, men vi kommer att få se exempel på natur och kultur när vi rider. Hästarna är berberhästar, och helt gudomligt vackra! AAAHH, spännande!!!

Kolla på de där hästarna!!

En dag ska vi rida till en marknad.

Jag vill dit nu!! Vilken upplevelse det kommer att bli!!

Sedan tillkommer ju problem som att jag i min rödlätta hy kommer att bli fullkomligt stekt under Saharas obarmhärtiga solsken… Men lite får man offra för en sådan upplevelse!!

JAG SKA TILL SAHARA!!